Termen IoT (från engelskans Internet of Things) myntades 1999 av den brittiske entreprenören Kevin Ashton medan han arbetade vid Auto-ID Labs (från början kallat Auto-ID centers, vilket syftade på ett världsomspännande nätverk av föremål som kopplades till radio-frequency identification, eller RFID).

Sakernas Internet (IoT) är ett samlingsnamn för de tekniker som gör att vardagsföremål som hushållsapparater, kläder och accessoarer, men även maskiner, fordon och byggnader, med inbyggd elektronik och internetuppkoppling, kan styras eller utbyta data över nätet.

Tanken var att alla föremål och objekt skulle förses med identifierare, så att datorer skulle hantera och upprätta register.

Nätverket gör att sakerna kan kontrolleras och delge information från andra platser vilket underlättar för den fysiska världen att integreras närmare med datasystem och kan resultera i högre effektivitet, exakthet och ekonomiska fördelar.

När sakernas internet innehåller sensorer och ställdon blir det ett exempel på cyberfysiska system, dit också intelligenta hus, smarta elnät, digitala assistenter och intelligenta transportsystem hör.

Inom modeindustrin kan kläder förutom att ge praktisk information, som ett tryck på axeln åt vilket håll bäraren ska gå i en korsning efter en vägbeskrivning, även ladda ner och byta mönster med hjälp av insydda lysdioder och fibrer samt till exempel skicka en kram över internet till en bärare av ett plagg som kan ändra form.

Förutom vardagsföremål kan termen också syfta på generella system av enklare komponenter som kommunicerar med varandra, till exempel större affärssystem som moderniserats genom att delas upp i flera hårdvaruenheter som samverkar.

Sakernas internet växte mycket under 2010-talet. Experter uppskattar att sakernas internet bestod av mellan 20,8 och 50 miljarder saker år 2020. Marknadsvärdet prognostiserades till 80 miljarder dollar.